Framtiden
För några år sen, när jag gick i åttan så var allt frid och fröjd.
I nian började helvetet om att bestämma sig vilken linje man skulle gå. Vad ville jag bli när jag blev stor? Vad tusan ville jag utbilda mig till och vart ville jag bo?
Nu har jag gått klart min utbildning och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Jag vet dock att jag sitter arbetslös och hatar det mesta. Det var nog inte riktigt såhär jag hade tänkt mig det hela. Jag hade nog tänkt mig att jag skulle ha ett jobb och vara påväg någonstans i livet iaf. Det suger. Det finns inga jobb lediga, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Och den där lilla tjejen jag var i nian, trodde att jag skulle ha ett jobb och trivas med livet vid det här laget. Men det gör jag verkligen inte. Jag biter ihop och försöker att inte tänka för mycket på hur jag ska få ihop ekonomin varje månad. Det ger mig en klump i magen. Jag har sökt jobb nu, och hoppas verkligen på att jag ska få det. Jag måste ha ett jobb. Jag orkar inte gå arbetslös längre.
Det är dåligt, jag är inte den enda som har det såhär. Vi är många i Sverige som sitter i samma sits. Vi har flyttat hemifrån och försöker få ihop det varje månad. Vi söker jobb, men det finns inget.
Sverige behöver förändring, när ska de yngre generationerna få kliva in och ta över?
I nian började helvetet om att bestämma sig vilken linje man skulle gå. Vad ville jag bli när jag blev stor? Vad tusan ville jag utbilda mig till och vart ville jag bo?
Nu har jag gått klart min utbildning och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli. Jag vet dock att jag sitter arbetslös och hatar det mesta. Det var nog inte riktigt såhär jag hade tänkt mig det hela. Jag hade nog tänkt mig att jag skulle ha ett jobb och vara påväg någonstans i livet iaf. Det suger. Det finns inga jobb lediga, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Och den där lilla tjejen jag var i nian, trodde att jag skulle ha ett jobb och trivas med livet vid det här laget. Men det gör jag verkligen inte. Jag biter ihop och försöker att inte tänka för mycket på hur jag ska få ihop ekonomin varje månad. Det ger mig en klump i magen. Jag har sökt jobb nu, och hoppas verkligen på att jag ska få det. Jag måste ha ett jobb. Jag orkar inte gå arbetslös längre.
Det är dåligt, jag är inte den enda som har det såhär. Vi är många i Sverige som sitter i samma sits. Vi har flyttat hemifrån och försöker få ihop det varje månad. Vi söker jobb, men det finns inget.
Sverige behöver förändring, när ska de yngre generationerna få kliva in och ta över?
Kommentarer
Trackback
