Torsdag?
Tik tok tik tok tik facking tok.
Sekunderna blir minuter, minuterna blir timmar, timmarna blir till hela dagar, dagarna blir till veckor, och veckorna blir till månader!
Jag hänger inte med! Ska hela mitt liv snabbspolas fram från och med nu?
Skolan går skitbra, APU'n börjar på måndag, allt ska görasgörasgöras.
Tvätten ska tvättas, för den gör det verkligen inte själv, och tillslut har jag inget förutom kjolar och shorts att ta på mig, inga underkläder passar, alla strumpor ligger i tvätten ochdommåstetvättas.
Disken måste diskas varje dag också, den vill inte heller göra det själv. Och det radar bara upp sig, samma sak varje gång. Varmt vatten, för varmt vatten, för kallt vatten, missar en fläck, tappar något.
Hämta posten, varför ligger postlådan åt fel håll för? Varför trillar det ner skit i min brevlåda?
Måste jag äta? Måste jag handla? Måste jag leva i samma gråa massa varje dag..
Ringa tandläkaren och tjata och tjata och vara arg för att INGEN lyssnar på en tjej på 20 år som har ont och vill ha hjälp och har väntat i snart ett halvår!
Träna, äta rätt, hålla kroppen fit for fight, ständigt missnöjd. Förvemfan är någonsin nöjd med sig själv? Inte jag iaf. Ständigt nya mål, aldrig nöjd.
Ja, jag låter tjatig, jag försöker bara förklara den här känslan jag har. Jag måste bara få den ur mig.
Och den går aldrig riktigt över, den kanske ligger och vilar timvis, och ibland flera dygn, flera veckor.
Men sen slår den till, som en jävla käftsmäll blir jag helt paralyserad. Allt är felfelfelfelfelfelfel.
Jag vill inte att det ska vara så, och jag vet att det egentligen inte är så, men känslan är likt förbannat där, maler i bakhuvudet. Och då börjar det i bröstkorgen. Det finns inget som är fel, inget som är rätt heller.
Det känns som på bilden typ, världens sämsta förklaring. Det blir som tomt i bröstkorgen, och så exploderar det. För det är tomt ett tag innan det exploderar, innan det brister ut och sker. Men när det gör det, så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte vad det beror på.
Sen, när det brytit ut, så återgår känslan. Sen lägger den sig och vilar igen.
Känslan jag försöker förklara är ångest.
Jag behöver inte försvara känslan, jag behöver inte säga något mer förutom det.
Nu blir det till att slappna av, och imorgon bär det iväg ifrån Strömsund. Skönt. I guess..
Sekunderna blir minuter, minuterna blir timmar, timmarna blir till hela dagar, dagarna blir till veckor, och veckorna blir till månader!
Jag hänger inte med! Ska hela mitt liv snabbspolas fram från och med nu?
Skolan går skitbra, APU'n börjar på måndag, allt ska görasgörasgöras.
Tvätten ska tvättas, för den gör det verkligen inte själv, och tillslut har jag inget förutom kjolar och shorts att ta på mig, inga underkläder passar, alla strumpor ligger i tvätten ochdommåstetvättas.
Disken måste diskas varje dag också, den vill inte heller göra det själv. Och det radar bara upp sig, samma sak varje gång. Varmt vatten, för varmt vatten, för kallt vatten, missar en fläck, tappar något.
Hämta posten, varför ligger postlådan åt fel håll för? Varför trillar det ner skit i min brevlåda?
Måste jag äta? Måste jag handla? Måste jag leva i samma gråa massa varje dag..
Ringa tandläkaren och tjata och tjata och vara arg för att INGEN lyssnar på en tjej på 20 år som har ont och vill ha hjälp och har väntat i snart ett halvår!
Träna, äta rätt, hålla kroppen fit for fight, ständigt missnöjd. Förvemfan är någonsin nöjd med sig själv? Inte jag iaf. Ständigt nya mål, aldrig nöjd.
Ja, jag låter tjatig, jag försöker bara förklara den här känslan jag har. Jag måste bara få den ur mig.
Och den går aldrig riktigt över, den kanske ligger och vilar timvis, och ibland flera dygn, flera veckor.
Men sen slår den till, som en jävla käftsmäll blir jag helt paralyserad. Allt är felfelfelfelfelfelfel.
Jag vill inte att det ska vara så, och jag vet att det egentligen inte är så, men känslan är likt förbannat där, maler i bakhuvudet. Och då börjar det i bröstkorgen. Det finns inget som är fel, inget som är rätt heller.
Det känns som på bilden typ, världens sämsta förklaring. Det blir som tomt i bröstkorgen, och så exploderar det. För det är tomt ett tag innan det exploderar, innan det brister ut och sker. Men när det gör det, så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte vad det beror på. Sen, när det brytit ut, så återgår känslan. Sen lägger den sig och vilar igen.
Känslan jag försöker förklara är ångest.
Jag behöver inte försvara känslan, jag behöver inte säga något mer förutom det.
Nu blir det till att slappna av, och imorgon bär det iväg ifrån Strömsund. Skönt. I guess..
Kommentarer
Trackback
